Alltför många går omkring och tycker illa om sina kroppar och många av dessa är kvinnor och mammor.  Jag var själv en av dessa  under en längre period i mitt liv och här kommer nu en personlig berättelse om hur allt började och om vad som blev vändpunkten för mig.

Jag kan minnas att jag som liten ofta fick kommentarer från vuxna människor i min närhet om att jag var “rulltig”. Då jag kommer från en annan kultur, där utseendefixeringen är (om möjligt) ännu värre än i den svenska, så är det mer regel än undantag att man ger folk smeknamn som har med deras utseende att göra. Jag blev typ “den lilla runda”. Jag minns att jag, när jag kom in i tonåren kunde ha mammas kläder utan problem och jag alltid var den, eller iallafall en av dem, som var mest överviktig i min klass. Jag minns även att min mamma alltid pratade illa som sin egen kropp.

Och för att göra en lång historia kort så följde det MÅNGA år av förakt för min kropp och misslyckade bantningsförsök (första gången jag försökte var i mellanstadiet).

I min värld så var “alla andra” tjejer i min ålder alltid snyggare än mig, för att de var smalare än mig. Att vara smal och snygg var det enda som gällde i mitt huvud. Men jag blev aldrig smal och snygg utan mådde bara mer och mer dåligt över att jag aldrig “lyckades”.

Träningen och hälsan kom sent in i mitt liv. Jag kommer ihåg att jag provade lite sporter under tonåren, men p g a dålig kondition så slutade jag alltid, då alla andra alltid var bättre än mig och jag kände mig ännu mer tung,tjock och värdelös.

Runt 20-års åldern så sökte jag till min första utbildning inom hälsa, men det skulle dröja många år innan jag fick träning och hälsa som livsstil (och heltidsjobb!).

Så kom dagen. Dagen då jag fick ett missfall.

Det var den värsta dagen i mitt liv. Och här kommer vändpunkten för hur jag ändrade uppfattningen om min kropp. För fram tills då, hade jag mer eller mindre tagit min kropp för givet. När jag fick reda på att jag var gravid (första gången) så blev jag chockad och stressad för att det inte “passade” in i mitt liv just då (tänkte jag). Men missfallet blev en “väckarklocka” på att jag inte skulle ta den (kroppen) för givet. Fram tills då var jag osäker på om jag ens ville ha barn, men så fort jag fick missfallet kände jag i hela min kropp att det verkligen var något som jag ville ha. Efter den händelsen så började jag ta hand om mig på ett helt annat sätt. Jag började vara snäll mot min kropp. Jag slutade leta fel på den och jag slutade prata illa om den. Och när jag blev gravid igen, så började jag älska den på riktigt. Jag blev helt fascinerad över hur den förändrades vecka för vecka, hur magen växte, hur övriga kroppen ändrades. Jag tyckte att den var magisk och helt perfekt. Efter graviditeten tyckte jag också om den, för att den kunde återhämta sig såpass bra och bli ännu starkare än vad den var innan graviditeten. Och nu är jag gravid igen och får på nytt uppleva alla förändringar som en gravidkropp genomgår.

Jag har numera stor respekt och kärlek för min kropp. Den talar om när jag måste “dra i bromsen”, den svullnar upp om jag äter något olämpligt, den blir sjuk om jag slarvar. Den pratar med mig hela tiden och jag har lärt mig att lyssna på den. Jag har lärt mig att tycka om den och att inte ta den för givet. Jag har även lärt mig att inte prata illa om den (tänker att den hör allt jag säger och jag vill inte göra den ledsen).

Och jag önskar att du börjar tycka om din kropp också. Jag önskar att du som läser detta, som kanske är gravid eller har en “mammakropp”, inser hur mycket tid och energi du slösar på att inte tycka om din kropp. Jag vill att du inser att det finns vissa kvinnor som inte kan få barn och därför aldrig kan få en mammakropp. Jag vill att du inser att din kropp är ett resultat av hur du tar hand om den och ett resultat av hur högt du prioriterar din hälsa. Vissa saker har vi med oss med generna, men mycket kan vi själva “styra” med hjälp av att göra bra val i vår vardag.

Vi har alla olika åsikter om vad som är en “perfekt” kropp men många gånger så anser jag att kvinnor, generellt, har en väldigt skev bild på 1. Hur de ser ut och 2. Hur de skulle vilja se ut.

För mig så är en perfekt kropp en frisk och stark kropp som klarar av vardagens bestyr utan problem.

Det tog mig nästan 30 år att komma till denna insikt och jag var tvungen att vara med om något tråkigt för att inse värdet av min kropp. Men nu är jag här, gravid i vecka 18, en helt vanlig småbarnsmamma med en helt perfekt kropp 🙂

Och nu när jag jobbar heltid med gravida och mammor så ser jag det som mitt uppdrag att få dessa kvinnor att tycka om sina kroppar och att de skall inse att de duger precis som de är. Med eller utan bristningar, med eller utan celluliter, med eller utan extrakilon. Det enda som spelar roll i slutändan är hur vår hälsa är i övrigt, hur vi mår inombords, att vi håller oss friska och starka. Inifrån och ut. För våra barns skull, men också för vår egen skull.

Så, f o m idag så kollar du dig i spegeln och övar dig på att säga snälla saker till dig själv. Prata positivt om din kropp inför dina barn (små öron hör mer och tar efter mer än man tror), men framför allt: Inse att du är en bra människa och att du har en helt fantastisk, magisk, vacker och oerhört värdefull kropp!

Ta hand om dig