Nästa vecka ska jag slå till med, vad jag hoppas, ska bli min nytändning till träning. Jag ska grotta in mig och gosa ner mig i en crossfit box. Jag definierar träning som gos nämligen, egengos av bästa slag. Boxen (anläggningen) är nyöppnad och gänget på plats är lite gamla träningskompisar.

För en massa år sedan, innan jag fick mitt första barn och innan crossfit slog igenom var vi ett gäng på mitt gym som körde högintensiv cirkelträning, likt crossfit och vi hade skitkul. Det var sist jag tränade rejält. När jag blev gravid kom så mycket annat emellan och det föll bort. Gänget har fortsatt och blivit riktigt grymma och nu ska jag dra nytta av deras styrka och draghjälp in i lite obekvämlighet. Det är nämligen en mjuk och seg comfort zone jag ligger och skvalpar i numera. Jag gör det som känns härligt och jag gör rätt bra ifrån mig men jag gör inget obekvämt och tungt, jag lägger ner en övning när jag inte pallar och jag kopplar muskulär trötthet till en pubertal känsla och ba ”oooooorka…”. Så vill jag inte ha det. Jag vill kunna kliva över den gränsen, ta ut mer av min kropp. Den klarar det och den behöver det. Ju längre jag skvalpar bekvämt desto svårare blir det. Jag har lite helande och läkning som återstår men jag är ändå ganska inne på att jag kan börja kalla min rehab för prehab, växla upp lite och ta i lite mer och därmed få lite mer muskler som pallar upp runt bålen.

Just musklerna är en viktig del i det jag söker. Jag vill bli mer hållfast och stå pall mer, ha mer massa som kan bära mig i allt jag vill göra. För att bygga muskler måste man också bli obekväm, det är jobbigt. Till det behöver hjärtat också få sitt. Konditionsträning, att komma upp i puls är helt magnifikt för kroppen. Vänskap och gemenskap är också hjärtats fröjd och en av orsakerna att jag valt det här. Har hört mycket om gemenskapen inom crossfit och har faktiskt inte känt någon träningsgemenskap alls sen jag körde med det gäng innan jag fick barn, för fem år sedan. Förutom yogan då men jag tänker på all annan träning.

Nej, nu ska hjärtat få sitt på alla sätt, musklerna ska byggas upp och jag ska kämpa mig in i det obekväma med en jäklar anamma. Jag vet ju att jag älskar det, jag älskar att ta ut kroppen. Det ska inte få kosta någon onödig smärta, absolut inte. Good is enough och kroppen och helandet kommer först. Jag ska skala och åter skala så att inget går galet, lovar mig själv det.

Har träffat många kvinnor, inklusive mig själv, som blivit rädda att belasta och ta i med magen efter en graviditet. Kanske har de kämpat med en diastas, liksom jag och vill skydda den så långt det går. Bra och god tanke. Om man har hjälp av kunnig så kan det nyttjas till att få hjälp att göra rätt men att våga ta i lite mer bygga lite mer power. Gör det lite jobbigare helt enkelt, det behöver inte belastas en massa utan kan handla om att ta i mer, längre och kämpa lite hårdare.

Så in i dimman. Önska mig lycka till 🙂