I mitten av oktober opererade jag mig (tvt) för att kunna motionera och träna som jag själv vill och inte vara beroende av konstant maniskt knipande under de tuffare och längre passen.

Innan operationen har jag inte haft några problem med aktivering av magen – eller bäckenbottenmusklerna – varken vid låg belastning (low threshold) eller hög belastning (high threshold). När jag ska ha ”stabilitet” i magen (som vid magträning, planka, lyfta saker) har magen aktiverats jämnt och naturligt utan att jag behövt tänka på det. Men nu efter operationen har jag fått fel aktivering. Jag har blivit chestgripper! Det vill säga överaktiv i musklerna under revbenen (som obliquus externus).

​​
När jag nu tänker ”aktivera” eller ”spänn” magen så åker övre delen av magen in hårt, medan delen under naveln trycks ut nästan mer. Ett typiskt mönster vid så kallad chestgripping.
Det intressanta är att inget är förändrat, utom operationen. Jag står på samma sätt, rör mig på samma sätt, jobbar på samma sätt. Men ändå har magen börjat leva sitt eget liv.

Så nu är det återigen kontrollträning för att få hjärnan att förstå hur jag ska hitta den nedre delen som gäller. Lära hjärnan hur det känns att aktivera jämnt hela vägen, eller just nu nerifrån och upp för att minska överaktiviteten i musklerna vid revbenen. Tänk, det är i alla fall 11 år sedan jag har haft medvetna problem senast, och det var efter att min yngsta som föddes (som nu är drygt 11 år). Fantastiskt, och intressant, vad ingrepp kan göra med kroppen.

Efter ingrepp i bukhålan, oavsett det är via titthål eller öppet snitt eller via underlivet, så kan det vara bra att se över hur kroppen arbetar och om man har fått några kompensationer som man behöver ta tag i. Själv kör jag än en gång MammaMage övningar.