Barn har ofta diastas (diastasis recti) som nyfödda. Vissa experter menar på att alla föds med diastas. Diastasen försvinner vanligen i takt med att nervsystemet mognar, vid 3-4 års åldern men diastasen kan kvarstå högre upp i åldrarna.
Ungefär 30 % av alla diastaser antas bestå, i större eller mindre grad, ända upp i vuxen ålder. Diastasen ger problem med kraftöverföring i bålen, den kan ge ryggbesvär och problem med bäckenet. Diastasen kan även leda till att diafragmamuskeln används felaktigt vilket påverkar vår andning.
Diastas hos barn som inte sluts kopplas till Central Coordination Disorder (CCD) – alltså centrala svårigheter med koordinationen. Det innebär störd och försenad motorisk utveckling hos barnet. Man antar att 30 % av de som har diastas kan utveckla CCD senare i livet.
Barn anses vanligen inte behöva behandlas för sin diastas eftersom den vanligen sluts i takt med att barnet blir äldre. De barn som har kvarstående diastas kan behöva behandling och då triggning av de djupa muskellagren. I bland involveras även motoriska mönster i träningen som att krypa och rulla runt.
Hej, min snart 7 månaders son har en diastas som syns när man hjälper honom sätta sig upp, men främst när man lägger honom ner igen. Jag tog upp detta på läkarbesöket för 6 månaders kontrollen men dem verkade väldigt obekanta med det och kunde inte svara på några frågor. Jag har frågat runt och INGEN annan har upplevt detta på sina bebisar. Är detta ovanligt? Jag är så orolig att min son ska få problem som CCD, sne ryggrad mm. Vart ska jag vända mig? Vad kan man göra åt detta? Varför blir det så här? Han är ingen prematur, föddes i v41.Tack för hjälpen. Med vänlig hälsning, en ledsen mamma
Hej!
Ledsen för sent svar. Barn föds med diastas – alltså en breddning mellan magens raka muskler – och avståndet minskar vanligen i 3-4 års åldern och barnet får bättre kontroll på magen. I vissa fall kan det dröja till 8-9 års åldern.
För vissa personer kvarstår diastasen hela livet.
Du behöver alltså med största sannolikhet inte oroa dig för din son, utan det antas vara högst naturligt när han är så ung.
MVH Katarina Woxnerud