Hur gör man? Hur går man från att ha varit hemma med sin ögonsten på heltid till att lämna henne hos främmande människor? Människor som visserligen har utbildning och erfarenhet men som inte känner henne? Hur ska jag kunna lämna henne i deras vård, där jag inte är med för att se till att hon inte får i sig något som innehåller ägg (då hon är väldigt äggallergisk)? Och hur ska jag kunna tycka att det är okej att inte se henne leka, uppleva nya saker, säga nya ord, se världen från nya perspektiv och bli mer och mer självständig? Jag vill vara med. Varje minut, av varje dag. Jag vill se henne lära sig nya saker och dela varje ny upplevelse med henne. Jag vill inte missa en enda liten detalj. Jag får panik av tanken att lämna hennes flera timmar. Hjärtat värker av den där mammakärleken som är starkare än något annat och tankarna inför förskolestarten har varit många. 

Jag tror egentligen inte att någon förstagångsförälder tycker att det är enkelt. Det knyter sig i bröstet och gör fysiskt ont att vända ryggen och stänga grinden. Vi har bara precis börjat med inskolningen under denna vecka. Kortare stunder. Jag har varit med, suttit i personalrummet en stund och kommit tillbaka. Igår och idag gick jag ifrån gården en stund och hon åt lunch där. Och precis som jag trodde så trivs hon (hittills) fantastiskt bra. Den där varma, trygga känslan som pedagogerna ingav när vi var där och hälsade på har verkligen förstärkts och hennes leende när hon visade upp sin gaffel och sin tallrik igår när jag kom vittnar om en trygg och glad tjej. Pedagogerna berättade dessutom att hon pratat mycket vilket hon bara gör om hon är pigg, glad och trivs med tillvaron. De beskriver henne som en självständig, glad tjej med stor integritet och mycket vilja, vilket givetvis värmer lite extra. Det låter som om hon är sig själv. Hon är tuff min lilla pärla. Första dagen lyckades hon exempelvis ramla och få en blåtira under de få minuterna som jag inte var där men tillät att invänjningspedagogen (är det ens ett ord?!) tröstade henne så när jag kom tillbaka var hon sitt vanliga, glada jag. 

Egentligen så tror jag att dethär är precis vad hon behöver och kommer att trivas med. Att få leka, uppleva nya saker, bli stimulerad och träffa barn i sin egen ålder. Det är visserligen det vi gjort på öppna förskolan och MiniSats, men det räcker inte riktigt till längre. Jag känner att jag inte riktigt räcker till längre för att tillfredsställa henne, då hon är en otroligt aktiv tjej (och jag blir tröttare, får ondare och blir mer orörlig för varje vecka i och med graviditet nummer två). Hon har varit en hel del på MiniSats sedan hon började krypa (vid sju månader, då kunde hon inte vara med uppe i salen när jag instruerade StrongMama) vilket jag tror har varit en toppenbra förberedelse för förskolan för oss båda. Att lämna och bli lämnad, veta att jag alltid kommer tillbaka men lära sig leka med andra barn och utan mamma i närheten. Redan nu så ser jag i hennes ögon att hon tycker att det är spännande och roligt att komma till sin förskola och idag ville hon gå in och leka med Ralf på en gång. 

Jag är så innerligt glad att hon har sin bästa kompis där, Ralf alltså, han som är född samma dag och som vi hängt med massor, framförallt hela deras första år (innan han började på förskolan, men även nu under vintern såklart). Han har fått vara med under hennes inskolning och idag frågade hon efter honom redan när vi klädde på oss ytterkläderna på morgonen. När han kom in på gården sprang hon fram och gav honom en kram. Det känns tryggt. Både att han är där och att hans föräldrar är nöjda med förskolan. Dessutom innebar det kaffe och wienerbröd hos nära vänner för mig både igår och idag när jag lämnade henne ensam där en stund. Guld värt för en skärrad mamma. 

Vi fortsätter inskolningen under nästa vecka, i lugn takt. Jag vill att hon ska känna sig trygg och glad. Självklart så inser jag att det kommer att komma dagar när hon inte vill bli lämnad. Att det antagligen kommer att komma ett bakslag med tårar för både mamma och barn. Och vi har ju inte testat att vila där ännu. Eller att vara där en hel dag (som beroende på min sjukskrivnings vara eller icke vara inte kommer att bli riktigt en hel dag för henne). Men just precis nu så njuter jag av det faktum att vi verkar gilla förskolan och pedagogerna båda två. Det värmer mammahjärtat att de verkar innerligt intresserade, jobbar med verksamhetsmålen på ett bra sätt, har svar på alla mina tusen och åter tusen frågor och tar hennes äggallergi på allvar. Jag känner mig trygg. Och om jag är trygg så finns förutsättningarna att hon ska vara det!