”…varit hos gynekolog, lider av ansträngningsinkontinens,  ”inget oroa sig för, ”kissar ju bara på dig när du nyser/skrattar/hoppar/tränar och det är inte hela världen, du har ju fått två barn””

”…magen ser konstig ut. Urinläckage vid tunga lyft, tex marklyft. Gillar att träna, vill komma tillbaka. Läkare viftade bort – ”lyft inte så tungt då”. Kan även läcka vid lättare vikter när hon tar i snabbt.”

”tappar kontrollen på bäckenbotten, kan inte hålla tätt. Så fort hon ställer sig upp från sittande: kissar på sig. Måste ha binda. Svårt bära barn, lyfta saker, fungera i vardagen. Alltid orolig läcka. Läkare: det kan bli så när man har fött barn. Accepterade först. Googlade sedan, hittade mammamage och andra sidor. Ska söka hjälp nu. Har gått 18 mån nu, borde vara bättre. Tränat knipövningar men får ingen kontakt.”

”sfinkter ruptur, grad IV ruptur vid förlossning, operation. Svårt hålla tätt när hon lyfter, svårt fungera i vardagen som förskolelärare. Hade problem i 4 år, problemen togs inte på allvar. Efter pepp från omgivning sökte hon hjälp igen. Till slut: behöver ny op. Ser inte bra ut. Ny op – blev symtomfri. Kan nu träna, lyfta, hosta utan rädsla för läckage avföring.”

Fyra olika kvinnor som berättar samma sak, som så många kvinnor som jag och vi träffar: deras problem tas inte på allvar.

Självklart finns det många jättebra läkare, gynekologer och andra yrkespersoner som gör ett toppenjobb. Och visst är det de som är missnöjda som ofta hörs. Men samtidigt anser jag personligen att det är ”stenålder” att ta anamnes, höra om rejäla problem, inte undersöka, inte remittera/tipsa vidare utan ”skylla på” att det kan bli så när man har fött barn.

Jag blir bestört och arg varje gång. Bara för att man fött barn ska man inte acceptera att man kissar/bajsar på sig. Eller att magen hänger. Eller att man har navelbråck som hela tiden måste reponeras.

Visst kan det hända saker under en graviditet och förlossning. Och det kan bli skador som inte går att återställa helt, jag vet. Men man måste ju i alla fall UNDERSÖKA kvinnan för att se vad som har hänt och vad som kan göras. Hon behöver remitteras till urogyn eller kvinnoklinik. Eller annan specialist.

Många av de här kvinnorna har någonstans känt på sig att de borde söka en ”second opinion”, men samtidigt känner de sig lite dumma över att de är inkontinenta. Och säger läkare att det är så det kan vara, så litar man någonstans på det. Läkarna träffar ju/väl hundratals patienter och borde ha erfarenhet kring vad som behöver göras.

Men GODTA INTE ATT DU LÄCKER! Inte utan en ordentlig undersökning av en expert. Det finns otroligt fin hjälp att få på exempelvis urogyn. Du kanske behöver få hjälp att lära hjärnan hur den ska knipa igen. Hur man ska hitta de ”rätta” musklerna. Det har varit en enorm påfrestning på bäckenbottenområdet under graviditeten och förlossningen så man kan absolut behöva hjälp att få tillbaka kontrollen och känslan.
Eller det kanske behövs en operation för att stadga upp urinröret. Allt går inte att träna sig till. Men du måste få en ordentlig bedömning för att få rätt hjälp. Så godta inte orden ”jamen du  har ju fött barn”.

Visst, en vaginal förlossning kan öka risken för inkontinens med 4 gånger, två eller fler vaginala förlossningar med upp till 8 gånger (Mant et al 1997, Diane Lee). Men det finns hjälp att få.
I genomsnitt får 3,6 % av kvinnor i Sverige bristningar i underlivet av grad III och grad IV (2013 Socialstyrelsen).

Så vad kan du göra?
1. Knipträna själv! Regelbundet! I MammaMageappen finns det en övning i varje nivå.
2. Be barnmorskan undersöka vid efterkontrollen – de är experter.3. Om du inte får resultat – trots att du kniper regelbundet och fokuserat – sök hjälp!

Det finns saker man kan göra för att komma tillrätta med problemen. Ofta kan man bli bättre. Så SÖK HJÄLP! Det är din rätt. Du ska inte behöva gå omkring i vardagen och vara rädd att kissa på dig när du hostar eller nyser. Du ska inte behöva undvika att springa till bussen eller motionsspringa på grund av det.

Japp, det här inlägget är ett personligt ”brandtal”. Men ibland blir jag bara så UPPGIVEN av allt jag hör från olika håll så jag vill peppa dig som kvinna att inte acceptera att ”men dina barn mår väl bra, så vad har du att oroa dig för”.