Man mäter ofta diastasens bredd för att se om det är något som behöver åtgärdas. Ofta säger man att om bredden är över tre centimeter så bör man tänka sig för, men om den är smalare än det så spelar det ingen större roll.
Om man mäter med sina fingrar så motsvarar 3 cm cirka 2 fingerbredder i normalfallet.

Men egentligen säger bredden på diastasen inte så otroligt mycket. Framför allt inte eftersom vi mäter den i en position som ger ointressant svar. Läs mer om detta i ett separat inlägg.
Det är i stället kontrollen av diastasen som räknas, det vill säga djupet.

Här ser vi en mage där det är en tydlig delning mellan magmuskelhalvorna. Mellanrummet mellan muskelbukarna är mjukt, det finns inget stopp. 
Kvinnan ligger på rygg och lyfter upp sitt huvud.

Efter instruktion om hur hon kan hitta sina bäckenbottenmuskler och djupa magmuskler gör hon samma huvudlyft igen. Då ser magen ut så här. Här har hon ett tydligt stopp mellan sina magmuskler. Diastasen är ”stängd”, den är kontrollerad. Det är så här vi vill att hennes hjärna ska göra varje gång hon rör sig. Först behöver hon träna medvetet och regelbundet, för att sedan få aktiveringen automatisk.
Tiden mellan de två fotona är cirka 60 sekunder.

Om du har en djup diastas där fingrarna sjunker ned mellan magmuskelhalvorna så har du en ”öppen” diastas. Det innebär att de djupare muskelsystemen inte är så aktiva att de spänner upp linea alba i mitten (mittenstråket mellan magmuskelhalvorna). Det innebär låg kontroll.
Om kvinnan (eller mannen) då ökar buktrycket som vid situps, planka, knäböj, marklyft så orkar de djupa muskelsystemen inte hålla emot utan diastasen buktar utåt som en pyramid.

En person kan ha en diastas som är 1 centimeter djup vid mättillfället men om den är djup så har han/hon ändå ett problem!

Problemet är att kraftöverföringen från den ena kroppshalvan till den andra blir nedsatt. Det medför ofta
* belastningsproblem och medföljande ont i exempelvis ryggen, bäckenet, höften.
* att de flesta har svårt att kontrollera vardagens belastning då just de djupa systemen främst ska vara aktiva vid obelastade rörelser.
* att buktrycket som skapas och kontrolleras av främst de ytliga musklerna kan ge ofördelaktigt mycket tryck utåt mot de redan försvagade djupa magmusklerna och den uttöjda bukhinnan, liksom mot bäckenbottenområdet – som då kan få svårt att hålla tätt (stå emot de höga krafterna).

Så diastasens bredd är inte lika intressant som dess djup, det vill säga kontrollen av den. När diastasen kontrolleras effektivt finns ett stopp mellan magmuskelhalvorna, man kan känna det som en ”studsmatta” som en elev så klokt sa. Det finns alltså en botten.