I går var det så dags igen för att min inbokade operation av urinvägarna. Förra gången blev det ju inget, men nu var allt som det skulle. Jag kom in till StGöran vid 9.30, gjorde mig iordning och fick vänta bara 15 minuter innan det var dags. Skönt med kort väntetid!

Jag gör ingreppet eftersom jag vill kunna springa så fort som jag vill – och bli trött konditionsmässigt och inte bara i knipmusklerna. Jag vill kunna dricka lite normalt innan träningspass och inte som nu behöva planera 3-4 timmar utan någon dricka innan och inget kaffe cirka 5 timmar innan. Tänk att kunna starta ett löppass utan att vara törstig! Tänk att kunna springa ett sponta intervallpass på kvällen utan att mest bli trött i knipmusklerna, eller behöva springa på toaletten stup i kvarten.

Jag har inga problem när jag hostar och nyser utan det är just vid tuffare och/eller längre löppass när kroppen blir trött. Kanske det kan ses som ett ”lyxproblem” men jag vill kunna leva och röra mig som jag kunde innan barnen. Och jag har knipt och tränat och knipt och tränat de sista 11 åren nu utan att bli bättre de senaste 10 åren. Så nu gör jag något åt de problem som finns högre upp i systemet och som kom under förlossning och/eller graviditet.

Ett sista besök på toa, in med narkossköterskan, upp i stolen och så lite smärtstillande och lugnande så allt gungar omkring. Själva ingreppet sker under lokalbedövning och tar väl bar 10 minuter totalt. Jag låg och pratade på om ditt och datt med sköterskorna och läkaren och plötsligt var det klart.

Lite stöd av sköterskan tillbaka till sängen där jag lade mig att vila en stund. Lite fika på sängen med kaffe och ”sockerkaksmackor” – supergott efterår, då kunde jag ha ätit nästan vad som helst. Allt kändes fint.

En halvtimme efter operationen gick jag upp och hämtade lite mer kaffe på andra sidan receptionen, kände mig stark. En av kvinnorna i mitt rum hade ännu inte påbörjat sitt ingrepp.

Efter ytterligare en halvtimme gick jag upp för att hämta lite mer vatten, gå på toa med förhoppning om att sedan få gå hem. Man måste först kunna kissa innan man får åka hem. Jag tänkte att det här var ju ett otroligt snabbt ingrepp och bra återhämtning så det var bara att åka hem. MEN när jag skulle ta mig upp så hade det nog svullnat till kring ljumskarna för jag kunde inte böja mina knän själv. Jag fick ta hjälp med händerna runt låren och dra upp dem för att få fötterna att glida uppåt längs lakanet. Försiktigt över kanten så de kom i golvet. Svårt att sitta! Jag ställde mig upp, kunde inte sträcka upp till upprätt stående längre. Tog något steg. Och då kom BLODTRYCKSFALLET. Jag kände hur huvudet blev lätt, kallsvetten bröt fram, jag blev kräkfärdig, yr, illamående. Så – ned med huvudet och dunsade i sängen. Tack och lov hamnade jag i sängen. Där låg jag lite halvt över den i 5 minuter innan jag kunde få tag på klockan och ringa någon.

Jaha, så var det med den snabba återhämtningen!

Jag fick ligga och vila en stund och återhämta mig i sängen. Efter en timme behövde jag verkligen gå på toa så jag ringde på assistens. Mest för att ha någon där OM jag skulle bli yr. Samtidigt fick en av de andra kvinnorna i mitt rum – som opererades EFTER mig – gå hem! Lyckos henne!

Nåväl. Upp ur sängen – det gick bra. Runt sängen – det gick bra. Naturligtvis höll hantverkare på med toaletten närmast mitt rum så jag fick gå 5 meter bort. Där, på vägen till toaletten, blev huvudet lätt, jag blev yr, illamående, kallsvettas. Mitt i korridoren. Åh, nej. Ned med huvudet och stappla vidare med stöd av syrran till närmaste säng där jag damp ned. Fel säng i fel rum. Kissnödig. Suck.

Där fick jag vila i 30 minuter medans jag kände mig allt mer nödig. Ingen klocka att ringa på vid sängen, så jag bestämde mig för att stappla till toaletten själv (det var ungefär lika långt till närmaste klocka som till toaletten). In på toaletten, ned med huvudet (fast det gick inte att luta fram för mycket för ljumskarna var så svullna och ömma). Funkade i alla fall att kissa! Wiihooo! Man får vara glad över det som funkar.

Att tvätta händerna är alltid ett gissel när blodtrycket är lågt men jag lyckades med det, kravlade mig tillbaka längs en vägg med huvudet så lågt som jag kunde och nådde precis sängen innan blodet försvann från knoppen igen. F-n vad jag kände mig fånig! Där låg jag tvärs över sängen igen. Fortfarande i fel säng i fel rum. Undrar om de hade glömt bort mig. Efter en stund kom ”min” syster in och tog blodtryck. Hon såg lite frågande ut och sa att jag låg lite lågt – frågade vad jag brukar ha. Mitt normala tryck är 90/60 och min vilopuls 38. Värdena då visade på 95/65 och puls 44 så de var helt normala. Men jag mådde inget bättre av den informationen :). Så jag fick ligga och återhämta mig en stund.

Jag måste ha somnat för sedan kom en annan syster in. Klockan var väl cirka 13 och jag tänkte att min yrsel kanske även berodde på att jag både ätit och druckit dåligt (jag fastade och drack inget sedan kl 20 kvällen innan). Hon gick ut. Kom in igen och frågade om jag ville ha kaffe eller te till mackorna, och under tiden jag svarade satte hon en spruta i mitt högra lår och sprutade in något och innan jag ens hann fråga vad det var hade hon gått iväg för att hämta mitt fika. Märkligt.

Nåväl, ny macka, juice och kaffe. Jag mådde rätt illa så jag fick ligga ned och tugga mackorna. ”Sprut-systern” kom in vid kl 14 och sa att jag kunde gå tillbaka till min säng och börja plocka ihop mina saker så jag kunde röra mig hemåt. Jag tror jag mumlade något svar. Jag trodde inte på idén att ta mig till min egen säng ens. Hur skulle jag då kunna röra mig hemåt? Jag önskade inget hellre, men det kändes inte realtistiskt. Sova en stund till.

Högt där uppe fanns knappen till lyset och lampan..
Jag tror klockan var vid 15 tiden när jag med övervakning fick hjälp att stappla till min egen säng. Yeay! Jag tog mig hela vägen tillbaka utan blodtrycksfall!
Där fick jag ligga. Alla på mitt rum hade redan gått hem. Operationsläkaren var så gullig och kom in och pratade med mig och svarade på alla mina frågor. Mer om det i ett annat inlägg.
Jag kände mig i alla fall allt starkare, kunde stå upp och byta till vanliga kläder. Fötterna fick jag inte tag på fortfarade så jag fick hjälp att ta på mig strumporna av någon snäll syster.

Så här högt kunde jag lyfta mina fötter, inte en chans att få på strumpor
Pär hämtade mig vid 16.20. Då var det helt tomt på hela avdelningen. Inte en kotte kvar. Ingen som ens öppnade dörren när han ringde på. Jag kunde masa mig dit och öppna. Tack och lov hade de redan tagit bort porten från mitt armveck och jag hade fått medicin med mig hem. Men det kändes ändå lite märkligt att lämna avdelningen utan att säga till någon att ”nu går jag, jag mår fint nu”.

Skönt i alla fall att komma hem och vila. Och idag, dagen efter, mår jag mycket bättre. Jag tror att det är mitt i grunden låga blodtryck som ställde till det lite extra mycket för mig igår.

Först in, sist ut blev det igår. Kände att den där duktiga flickan blev lite ledsen över att inte kunna gå hem först av alla. Fånigt att ens ha sådana tankar, eller hur!?! En vuxen människa om en operation. Men gamla vanor och inlärda mönster sitter kvar länge. Det gäller väl mest att se igenom dem och sedan inte låta sig styras av dem.